R.E.M. i Hyde Park 16 juli

På grund av terroattentaten den sjunde juli så flyttades konserten med R.E.M. fram en vecka i kalendern. Biljetten hade jag haft sedan början av september förra året så det här var något jag hade sett fram emot länge! Kvällen innan hade vi öppet till halv ett på caféet på grund av releasen av nya Harry Potter boken. Så jag kom hem vid två lördag morgon. Var ledig hela lördagen så jag tog mig in till Hyde Park vid halv fyra. Som fanclub-medlem så gick det väldigt smidigt att ta sig förbi köerna som de flesta andra fastnade i. Det var ca 85000 biljetter sålda så det var nice att bara kunna glida in och välja sin plats. Jag hade varit och handlat lunch på Pret som jag intog efter att jag hittat en bra plats på gräsmattan rätt nära scenen. Jonathan Rice var det första förbandet och han drog igång klockan fem. Efter honom kom Idlewild och spelade tio låtar och efter Idlewild kom Feeder och spelade tio låtar de med. Vid det laget att Feeder gick på scenen så hadde det blivit bra mycket folk på området och i och med att alla rest sig upp så hamnade jag nu framför vänstra sidan av scenen. Jag hade ungefär tre-fem personer framför mig innan staketet. Kort sagt - jag var helt nöjd med min plats. Det kändes som en låååång väntan innan R.E.M. gick på strax efter åtta men när de väl börjat spela så kändes det som konserten var över på fem minuter. Givetvis så höll de på längre än så. Ungefär kvart över tio så var det slut. Här följer spellistan: Bad Day Whats the Frequency Kenneth? The One I love Drive The Outsiders Sitting Still Wanderlust Animal Leaving New York Everybody Hurts Electron Blue Me In Honey Electrolite So Fast So Numb Ebow the letter (Patti Smith som sjunger på skivan kommer upp på scenen till allas glädje) Final Straw Orange Crush Walk Unafraid Losing My Religion Imitation Of Life The Great Beyond Nightswimming It's The End Of The World As We Know It I'm Gonna DJ Man On The Moon För att slänga in en kort recension så var detta altså tredje gången jag sett R.E.M. live och jag måste säga att denna gången var den absolut bästa! De spelade längre och fler "roliga" låtar än tidigare. Detta var också sista konserten på turnén så det var en härlig stämning uppe på scenen med massa skämt och ovanligheter. Det roligaste var nog under Nightswimming när Michel Stipe sätter sig på pianot medans Mike Mills spelar avslutningen på låten. Stipe vänder sig om och sätter sig nästan gränsle över Mike och stampar på tangenterna och avslutar låten med att pussa honom på kinden. Andra saker som bidrog till intrycket var vädret, den höga andelen fanclub-medlemmar och bara den stora folkmassan i sig. Tog en massa bilder med min digitalkamera. En del har jag lagt upp på bloggen här ovan och under. Om ni vill ha en kopia i högre upplösning - hör av er!

Alla mår bra

Nu skulle jag gärna vilja berätta om veckan som varit... Om alla som hälsat på - Annas pappa, Johannas mamma och syster och nu Caroline och Mikael (syrran o hennes karl). Skulle vilja berätta om hur Anna och jag spenderade de sista dagarna i London tillsammans - hon åkte hem i onsdags morse. Skulle vilja berätta om hur den sista veckan gått på jobbet o så vidare... Men jag väntar med det... I morse klockan 08.51 engelsk tid så inträffar en explosion på ett tunnelbanetåg på The Circle Line i tunneln hundra meter från plattformen på Liverpool Street Station. Fyra minuter senare smäller det på Piccadilly Line på ett tåg mellan Russel Square och Kings Cross. Tredje explosionen inträffar bara tjugo minuter senare. Återigen på ett Circle Line tåg som presis lämnat stationen vid Edgware Road. En halvtimma efter detta flyger en dubbeldäckare, buss nummer 30 från Hackney mot Marble Arch, i luften vid Tavistock Square. Nyheten når mig vid runt klockan halv elva då Izabella ringer och säger att hon inte kan komma in och stänga kaféet ikväll eftersom hennes man inte kommer hinna hem för att ta hand om deras son - han befann sig i andra ändan av London. Efter det började telefonen ringa - folk hemifrån som vill veta att man var ok och så vidare. Vi stängde klockan ett och blev ombedda att avvakta vidare besked. Klockan två kom sedan beslutet att stänga för dagen. Så vi fick ta oss hem bäst vi kunde. Jag fick lirka mig fram på bussarna som fortfarande gick. Vi hade lite besvär att få tag på Johanna för att höra om hon var i säkerhet - hon jobbar mitt i centrum så vi var angelägna om att få tag i henne, men hon ringde senare och berättade att hon befann sig på jobbet när det inträffade. Så med mig i Beckton, Lina och Micke hemma i lägenheten och Johanna på jobbet så var alla inräknade...puuh! Vad känner man då efter detta? Det har givetvis återigen blivit påtagligt hur sårbart samhället och vår infrastruktur är. Det är ett fruktansvärt pris som offren har fått betala för att leva i frihet i ett öppet samhälle. Instinkten här har varit att återgå till det vanliga livet så fort det går. Bussar och tåg ska enligt TFL gå som vanligt imorgon och tunnelbanan ska köra med en "skeleton service". Uppenbarligen så måste de drabbade sträckorna vara stängda. Media här ger en bild av ett samhälle väl förberett för en attack och där efterföljderna har handskats med på ett utomordentligt proffsigt sätt. Folk är bestämda att inte låta detta bryta ner oss. Våra värderingar om frihet, rättvisa och demokrati, är starkare än terroristernas värderingar som bygger på att sprida skräck genom förtryck och massmord av oskyldiga människor. Sen känner man sig kränkt personligen. Det London som jag lärt mig älska (och hata) har fått sig en rejäl törn. Namnen på tunnelbanestationerna som räknas upp på nyheterna är inte bara namn för mig. De är platser jag har en klar bild av, ställen jag rest genom och gator jag vandrat utmed vid flera tillfällen. Just nu är jag ärligt talat inte så sugen att ta tunnelbanan in till stan och sedan sätta mig på en dubbeldäckare längre. Och jag är övertygad om att många känner likadant. Men vi är samtidigt övertygade om att vi inte tänker låta terrorister skrämma oss. Det här är verkligen världens stad, dit människor av olika ras, religion och åsikter dras och där alla ges en chans att skapa sin egen framgång. En avskild grupp muslimska fundamentalister kommer inte kunna rubba den bilden som jag och de flesta här har av London. Martin

Storfrämmande, gayklubb och Brighton

Så har ytterligare en vecka flygit förbi här i London. Vädret har varit kanon, vi har haft främmande och jag har varit ledig i fyra dagar! För att sammanfatta så har vi alltså haft en riktigt rolig vecka! De första gästerna kom i onsdags i förra veckan. Nathalie, Laura, Louise, Mattias och Tobias. Första kvällen gick vi och drack öl borta i Canary Wharf. Anna och jag skulle jobba dagen efter så vi gick hem när puben stängde medans de andra drog in till stan. Per och Oskar kom på torsdagen och de mötte jag först sent på kvällen när jag kommit hem från jobbet. Allra roligast var att träffa Per igen eftersom vi inte setts sen augusti förra året - de andra har jag träffat när de varit här på besök eller när vi var hemma i Sverige i januari. Alla hade tagit med sig lite mat så vi hade kylskåpet och skafferiet fullt med svensk mat :) Anledningen till detta var att vi på lördagen åkte till Hyde Park för att där, tillsammans med några hundra andra svenskar, fira midsommar! I parken fanns ca 400 andra londonsvenskar och många var det som hade picknick med sig. Vårt picknickbord var nog ett av de mest imponerande på platsen. Vi hade sill, färskpotatis, knäckebröd, jordgubbar, köttbullar, gräslök och gräddfil - allt medtaget från Sverige. Festen i parken pågick mellan klockan ett och fyra ungefär. det anordnades krans-tävling, dans runt midsommarstången (mede äkta spelman), femkamp, brännboll och kubb. Svenska JCC (Junior Chambers of Commerce) som anordnade firandet skall ha en stor eloge för insatsen de gjorde! Anna och Nathalie ställde upp i kranstävlingen, men förlorade mot någon som hade placerat ett fågelbo på huvudet. Efter firandet i parken åkte vi hem och började festandet. På kvällen åkte vi in till Soho och gick in på ZooBar. Innan avfärd fördes en hetsig diskussion om huruvida vi skulle gå på gayklubb eller inte. Mattias, Tobias och tjejerna förespråkade gay-klubb medans jag, Per och Oskar kände oss rätt obekväma vi tanken. Är det så svårt att förstå?! Vi hamnade i alla fall på ZooBar. Där var det trångt och varmt men musiken var bra och stämningen var hög. Oskar och Nathalie ordnade med en föreställning till allas förvåning -hallå, vi är inte i Uppsala! Louise lyckades virra bort sig till nedervåningen och en truk hade tydligen försökt dra med sig min Anna när jag var och letade efter Louise. Så, efter kanske två timmar i svettbadet så var det dags att åka hem tyckte vi. Det var ett sömnigt gäng som morgonen efter drog sig upp tidigt (!?) och gjorde sig iording. Vi hade ju planerat att åka till Brighton! Vi kom nog iväg en till två timmar senare än vi hade tänkt. När vi åkte från London var vädret mulet och regnet hängde i molnen ovanför oss. När vi en timma senare rullade in på stationen i Brighton så var solen framme och det gassade riktigt skönt. Eftersom vi hade halkat efter tidsplanen så letade vi upp ett ställe och åt lunch direkt. Vi hittade en bar utmed stranden där vi kunde slå oss ner. Baren överraskade oss på några punkter: 1. det var en gay-bar, 2. de hade den största menyn jag någonsin sett, 3. toaletterna delades av kvinnor och män, 4. servicen var fruktansvärt långsam. Fjärde punkten bidrog således till att vi halkade efter tidsplanen ännu mer. Efter lunchen så började vi knalla mot vårt mål - "the ebony room". Vi hade som avsikt att hälsa på vår gamla klasskompis Maria Krantz som precis avslutat en bartenderkurs i London och efter det åkt ner till Brighton för att jobba. Vi hade fått veta att det var ungefär en halvtimmas promenad till "The Marina" - området där baren låg. Men ärligt talat så tog det nog dubbla tiden att ta sig dit - tidsplanen åt fanders! Louise hittade en avgränsad del av stranden som var tilldelad nudsitbadarna - hon blev väldigt fascinerad och kunde inte låta bli att gå närmare. När hon kom tillbaka var hon alldeles tagen. Hon hade citat: "aldrig sett så många nakna karlar förut!" slutcitat. Otroligt nog så hittade vi fram till Marias bar till slut och där bjöd (fel ordval) Maria på en uppvisning av sina cocktail-kunskaper. Vi fick faktiskt betala för drinkarna! Chefen på stället var väldigt tillmötesgående och ordnade till ett VIP-bord till oss. Marias hade lunch strax efter att vi kom, så vi satt ned och pratade om vad som pågått sen vi tog studenten o.s.v. När cocktailen var uppdrucken och Marias lunchtimma tagit slut så blev det uppenbart att klockan var vääldigt mycket. Louise, Laura och Nathalie fick nu väldigt bråttom att åka tillbaka till London. De hade blivit utlovade en hejdundrans utekväll på en av Londons gay-klubbar av Mattias. Söndagarna skulle tydligen vara den dagen med bäst drag! Here we go, sa tjejerna och hoppade på bussen upp till tågstationen! Så Per, jag och Anna blev kvar i Brighton - vi var inte så lockade av erbjudandet Mattias lagt fram. Per hann således med att ta ett dopp i engelska kanalen. Enligt honom var temperaturen ca 18-19 grader. Hade jag haft badkläderna med mig så hade jag nog tagit mig ett dopp. Vi stannade kvar i Brighton till sent på kvällen och åt på italiensk restaurang innan vi hoppade på tåget hemåt. Morgonen efter fick vi veta vilket fiasko utekvällen innan hade blivit. När de väl tagit sig in till stan efter att ha missat sista DLR-tåget så upptäckte de att uteställena hade stängt. Klockan var runt ett, men det var inget ställe som ville släppa in dem. Host host! (det var väl söndag?!) Måndagen ägnade Per och jag åt shopping - jag hittade ett par badbyxor, en t-shirt, en cd-skiva samt hela fjärde säsongen av Seinfeld på DVD! Per blev också nöjd av shoppingrundan och hittade byxor, skjorta och skivor. Tjejerna åkte till Greenwich och fikade hos Anna på hennes kafé. Framåt kvällningen så sammanstrålade vi på "the Soho Pizzeria". Utsökta pizzor och god öl utgjorde en bra avslutning på en lyckad midsommarhelg. Per och jag åkte hem efteråt. Tjejerna hade bokat biljetter till Fantomen på Operan, så de knallade iväg till teatern. Så för att avrunda...det börjar bli långdraget här. Det blev ett mycket lyckat besök - kanske det bäst samordnade hittills! Alla verkade nöjda och fick göra vad de ville. Nyåret var lite mer kaosartat med tanke på mängden besökare och de skilda viljorna. Gästerna lämnade oss tidigt på tisdagmorgonen och när vi klev upp så var det som om inget hade hänt (bortsett från oredan som rådde i lägenheten). Så, nu har det gått en vecka till, det är fredag kväll när jag skriver detta. Lägenheten är städad och vi har haft ett besök till. Annas pappa kom över för att hjälpa henne ta hem lite packning, så nu är espressomaskinen - största orosmomentet - hemma på svensk jord. Han åkte hem i förmiddags och nu så har vi två nya besökare. Johannas mamma och storasyster är här och hälsar på över helgen. Anna jobbade sin sista dag idag och jag är ledig imorgon, så då ska vi hitta på något kul. Hade till en början tänkt ta oss till Hyde Park och smygtitta på Live8-spektaklet. Läste i tidningen att polisen avrådde folk att ta sig dit om de inte hade biljett, så vi får improvisera fram nånting annat. Caroline och Micke kommer på måndag kväll och stannar i en vecka. Har flyttat om lite i schemat på jobbet så att jag är lite mer ledig när de är här. Tisdag är Annas sista dag här i London, så då får vi lov att göra något riktigt kul. Det får vara nog för den här gången... Hej!