Alla mår bra

Nu skulle jag gärna vilja berätta om veckan som varit... Om alla som hälsat på - Annas pappa, Johannas mamma och syster och nu Caroline och Mikael (syrran o hennes karl). Skulle vilja berätta om hur Anna och jag spenderade de sista dagarna i London tillsammans - hon åkte hem i onsdags morse. Skulle vilja berätta om hur den sista veckan gått på jobbet o så vidare... Men jag väntar med det... I morse klockan 08.51 engelsk tid så inträffar en explosion på ett tunnelbanetåg på The Circle Line i tunneln hundra meter från plattformen på Liverpool Street Station. Fyra minuter senare smäller det på Piccadilly Line på ett tåg mellan Russel Square och Kings Cross. Tredje explosionen inträffar bara tjugo minuter senare. Återigen på ett Circle Line tåg som presis lämnat stationen vid Edgware Road. En halvtimma efter detta flyger en dubbeldäckare, buss nummer 30 från Hackney mot Marble Arch, i luften vid Tavistock Square. Nyheten når mig vid runt klockan halv elva då Izabella ringer och säger att hon inte kan komma in och stänga kaféet ikväll eftersom hennes man inte kommer hinna hem för att ta hand om deras son - han befann sig i andra ändan av London. Efter det började telefonen ringa - folk hemifrån som vill veta att man var ok och så vidare. Vi stängde klockan ett och blev ombedda att avvakta vidare besked. Klockan två kom sedan beslutet att stänga för dagen. Så vi fick ta oss hem bäst vi kunde. Jag fick lirka mig fram på bussarna som fortfarande gick. Vi hade lite besvär att få tag på Johanna för att höra om hon var i säkerhet - hon jobbar mitt i centrum så vi var angelägna om att få tag i henne, men hon ringde senare och berättade att hon befann sig på jobbet när det inträffade. Så med mig i Beckton, Lina och Micke hemma i lägenheten och Johanna på jobbet så var alla inräknade...puuh! Vad känner man då efter detta? Det har givetvis återigen blivit påtagligt hur sårbart samhället och vår infrastruktur är. Det är ett fruktansvärt pris som offren har fått betala för att leva i frihet i ett öppet samhälle. Instinkten här har varit att återgå till det vanliga livet så fort det går. Bussar och tåg ska enligt TFL gå som vanligt imorgon och tunnelbanan ska köra med en "skeleton service". Uppenbarligen så måste de drabbade sträckorna vara stängda. Media här ger en bild av ett samhälle väl förberett för en attack och där efterföljderna har handskats med på ett utomordentligt proffsigt sätt. Folk är bestämda att inte låta detta bryta ner oss. Våra värderingar om frihet, rättvisa och demokrati, är starkare än terroristernas värderingar som bygger på att sprida skräck genom förtryck och massmord av oskyldiga människor. Sen känner man sig kränkt personligen. Det London som jag lärt mig älska (och hata) har fått sig en rejäl törn. Namnen på tunnelbanestationerna som räknas upp på nyheterna är inte bara namn för mig. De är platser jag har en klar bild av, ställen jag rest genom och gator jag vandrat utmed vid flera tillfällen. Just nu är jag ärligt talat inte så sugen att ta tunnelbanan in till stan och sedan sätta mig på en dubbeldäckare längre. Och jag är övertygad om att många känner likadant. Men vi är samtidigt övertygade om att vi inte tänker låta terrorister skrämma oss. Det här är verkligen världens stad, dit människor av olika ras, religion och åsikter dras och där alla ges en chans att skapa sin egen framgång. En avskild grupp muslimska fundamentalister kommer inte kunna rubba den bilden som jag och de flesta här har av London. Martin